torsdag 30 oktober 2014

Viktiga guldkanter

För några dagar sedan åkte systern med man tillbaka till Kanada och den vanliga vardagen är tillbaka. Det var så roligt att ha dem här! En syster som tycker det är helt hur ok som helst att bara vara med, en del av vardagen. Någon som jag inte behöver känna att jag måste försöka förenkla saker för. Jag behöver inte städa undan allt vårt skräp och bjuda på supergod mat. Det är helt ok att bara hänga här i vårt vardagsrum och leka med barnen lite. Ok att äta vanlig vardagsmat och vara ute på gården och leka med grannbarnen. Men veckan gick snabbt och nu är de där på andra sidan jorden igen. Vi får boka skype-träff snart igen.




 Men speciellt då man känner sig lite nere är det viktigt att hitta det roliga i vardagen. På tisdagen hade jag vinterkollektionens första Blingoparty och det var jätteroligt. Jag tror att den här är min favoritkollektion av alla dem jag sålt hittills. Fast det tycker jag nästan alltid när en kollektion kommer ut. Men det är ju det ganska coolt. Det är så mycket roligare att visa och sälja sånt som man själv också tycker om.

Ett bra sätt att bli på gott humör är också att baka, så när Ian föreslog att vi skulle baka bulle tog det mig inte länge att gå med på det. Det blev gårdagens kvällsprogram. Jag måste ju alltid lite överdriva när det kommer till bakverk, alltså fick vår bullfläta inte bara en bussig smör-kanel-socker-fyllning utan också pärlsocker OCH glasyr med lönnsirapssmak på. Namnamnam.


Och för att vidare underhålla mig själv idag när Erika fick en skråma på näsan, utrustade jag henne med det här mycket smaskiga plåstret som Ian har fått av sin Momi när hon kom hem från en tripp till Åland.


tisdag 21 oktober 2014

Hangin' around

Vad händer när man slår ihop en jetlaggad syster med en som lider av kronisk sömnbrist och dessutom lägger till en kille som för en vecka sedan slutat sova dagssömn. Det här:



Och det här: 




torsdag 16 oktober 2014

En helt vanlig dag

Jag vill tacka alla som uttryckt sitt deltagande efter mitt förra inlägg. Det underligaste med allt är ändå hur snabbt livet fortsätter som vanligt. Jag funderade mycket på hur jag skall fortsätta efter ett så känsloladdat inlägg men valde att fortsätta som vanligt. Så har vardagen också fortsatt.

Trots sorgen känner jag att det finns en massa roligt som händer just nu också. Imorgon skall Ian få komma med och träffa den nya kusinen. Det skall bli roligt. Jag tror jag skall laga lite mat åt dem att ta med. Jag vet hur mycket jag själv uppskattade det, med en ny bebis i huset, när någon hämtade lite husmanskost åt oss. Det är så svårt att samla tillräckligt med krafter och koncentration för att laga någon ordentlig mat, vilket ju är precis vad man behöver i det läget.

Det andra roliga är att min andra syster tänker hoppa på ett flyg från Kanada och komma hit för en vecka för att vara med på begravningen. Jag saknar så mycket att ha henne här att jag ibland försöker hitta på ett scenario där det skulle vara vettigt för oss att hela familjen flytta till Vancouver. Det är inte så lätt, kan jag säga.

Till sist glädjer jag mig åt att jag har haft en skön dag idag. Jag var till frissan och hon klippte mig och lagade dessutom en superfin fläta, som jag skall försöka lära mig att laga själv. Det kommer att kräva lite övning. Sen fick jag en skön promenad (pridinad, som Ian kallar det) då jag hämtade Ian från Grandma och Grandpa. Dessutom var det roligt att Grandma ville gå hela vägen hem med oss så det gick utan några som helst utbrott eller besvär.




söndag 12 oktober 2014

Livet, i all dess vidunderlighet

Den här veckan har innehållit en födsel, två födelsedagskalas och tre sjukhusbesök. Det första sjukhusbesöket var för att hälsa på min underbara lilla alldeles nya systerson. Han var så liten och mysig där han låg och sov vid sin mammas bröst. En riktig liten skatt. Det andra sjukhusbesöket var för att hälsa på min morfar som låg på Jorv på övervakning efter en svår hjärtinfark i början av veckan.

Det tredje sjukhusbesöket var idag. Idag fick jag sitta tillsammans med min mormor, mamma och morbror och hålla min allrakäraste Mofa i handen och tala till honom och försöka förmedla allt det han betytt för mig och mina systrar i hela våra liv. Försöka föra över all den kärlek jag känner och all den saknad jag kommer att känna då han inte längre finns här. En tomhet som inget kommer att kunna fylla för ingen annan är han. Ingen annan har den där roliga busminen som bara han hade när han bråkade med min mormor fast hon inte ens märkte det. Eller kanske hon märkte det, men valde att låta honom busa. För det var alltid välment. Han gjorde aldrig något för att vara elak. Han var den snällaste och finaste Mofa jag någonsin hade kunnat önska mig. Och jag har fått känna honom i nästan 30 år och det är jag oändligt tacksam för.

Idag satt jag där och undrade varje gång han tog ett andetag om det nu skulle vara det sista. Tills det till slut var det. Sådär bara. Han var där. Och sen var han det inte längre. Svårast av allt var ändå att se min mormor ta adjö av sin livs kärlek. Mannen som hon delat sitt liv med, i all dess sorg och glädje, i sextio år. Hur gör man det?

Jag tackar vem det nu finns att tacka för många saker. För att han fått vara hela sommaren ute på landet omringad av mänskor som älskar honom och vi har haft roligt och barnen har lekt med honom. För att det gick snabbt och denna stålman inte långsamt behövde tyna bort i en sjukhussäng. För att han även i denna sista stund var omringad av nära och kära. För att jag fick känna honom, denna fina människa.

Han har nu gått vidare och vi är kvar och sorgen och saknaden är stor. Karl-Heinz, min bästa Mofa, lycka till på färden.


fredag 10 oktober 2014

Kalas!

Det var en liten sur kille som blev förpassad tillbaka till sin säng när han steg upp klockan 6.45 på onsdag morgon. Men snabbt vände sig mungiporna uppåt när vi började sjunga "Hardenäranida" och plocka fram paket. Oj vad han har vänta på att få bli tre år! "Så här många år!" säger han stolt och visar upp tre fingrar.

Ivrigt packade han upp sina paket och pojken blev bara gladare och gladare.






Efter denna väldigt spännande morgon fick födelsedagsbarnet ta sitt nya fina parkeringshus, som han naturligtvis inte kunde skiljas från, och åka till Grandma&Grandpa för dagen medan jag lagade i ordning för kalas. På kvällen kom lite kompisar och grannar och fira treåringen.


Ian var själv med i butiken och valde dekoration till kakan. Martti-bilen fick efter kalaset hoppa in i kylskåpet i väntan på nästa kaka på nästa kalas. Imorgon blir det nämligen släktkalas så det roliga är inte slut ännu.

Men idag har vi mellandag och leker med de nya grejerna och tar det lugnt.



På kvällen blir det utfärd till kottby och barnmorskeinstitutet för att träffa en liten pys som kom till världen igår. Äntligen får jag anta den fina titeln moster.

måndag 6 oktober 2014

Barn som bäst

Jag skulle definitivt inte vara den första, om jag påstod att barn är som bäst när de sover. Men jag skulle inte tycka det. Mina barn är supercoola. De är som bäst när de kan och gör och ropar och leker och myser och ligger på golvet och skriker. De är som bäst när de är sig själva. Varje dag är en del av deras väg till sin framtid. Varje dag är en del av deras barndom. Varje dag med dem är en gåva som jag vill vara tacksam för.

Men det betyder inte att det inte är ganska skönt här i huset när de sover.



söndag 5 oktober 2014

Vår vecka i bilder

En sån vecka det har varit. Fullt upp från morgon till kväll. Dessutom hjälper jag en vän och språkgranskar hennes examensarbete så all datortid har använts till det, de senaste dagarna. Men här kommer vår vecka i bilder. Jag har haft en massa bra idéer till inlägg men nu kommer jag förstås inte ihåg dem längre. Kanske de uppenbarar sig i ett senare skede. Eller inte.


Ian gör morgonjoga före klubben

Jag hittade en barnjogavideo på youtube som han orkade göra efter i säkert 15 min.

Den här bilden tog jag som motvikt mot alla slipade matbilder som finns i bloggvärlden. Helt vanlig makaronilådslunch.

Svårt att komma överens om vem som får leka med vad.

Glädjen över att lära sig att gå med stöd är stor!

 


Även om allting inte alltid går som planerat...


Ian imponerade med att lyckas fylla hela bläckfisken med sina strumpor.

En höstig cykeltur till Sale.

Lillasyster gillar också.


Dags att göra i ordning för vintern.
 
Erika är inte van vid att vara ute och krypa på marken.

Gräset är mjukt och skönt.