söndag 30 november 2014

Lillajul utan program

Huh, vad det ryms i ett oplanerat veckoslut. Hela familjen har varit hemma och vi har inte haft något fastslaget program. På lördagen besökte jag och Ian kusin Viktors dagis på julbazar. Där fick man rida på fasters häst, äta pepparkakor och köpa smaskiga bakverk. Metet missade vi och ni skulle ha sett Ians min när vi skulle gå till metet och det just hade tagit slut. Stora ögon och läppdarr. Men som tur är han liten och besvikelser går att kompensera. Det blev eget mete när vi kom hem. På kroken fastnade en muminask med två bitar fudge i, som vi just köpt på bazaren, en mellanmålssmoothie och en bok, som jag köpt på Ikea för länge sen men bara inte kommit på att ge åt honom ännu.


 



Annat som rymmats in i detta sköna veckoslut är matlagning i lugn och ro, lite brädspel och sen idag har programmet bestått av de olika skedena av att laga pepparkakshus. De tre delarna av pepparkaksdegen som stuvats undan i frysen kom väl till pass.

Och mitt i allting fick vi dessutom finaste Momi på besök. Hon hade träffat tomten och kom med julkalendrarna och de är något de! Få se om de fastnar på bild imorgon när första luckan skall öppnas.

Honungmarinerade rotsaker i ugnen, ugnslax och gurksås. Enkelt och supergott!







fredag 28 november 2014

#tahdon

Jag sitter och hoppas på att tolerans och kärlek skall vinna över allt det andra.

Förstår inte diskussionen om hur barn skulle må dåligt om de fick adopteras in i familjer där föräldrarna är av samma kön. Varifrån kommer barn som adopteras? Från lyckliga heterofamiljer kanske? Kommer de inte oftast från omständigheter sämre än en familj där de är önskade och älskade? Vad har det då för betydelse om de som älskar dem är två män eller två kvinnor? Jag tycker inte det är mera komplicerat än så.


onsdag 26 november 2014

Husmor i farten

Vilken husmor jag har varit idag. Jag har rengjort vattenkokaren med citronsyra, tvättat mikrovågsugnen med färsk citron och nu snurrar en handdukstvätt i maskinen med ättika för att få bort illalukt ur tvättmaskinen. Imorgon skall jag ännu tvätta diskhon med lite matsoda.

Det är inte för intet jag kallas för vicemormor. En googlande sådan, förstås.

Vattenkokaren:
Koka upp vatten. Lägg i en matsked citronsyra och låt stå 10 minuter. Kolla om allt smuts lossat, om inte kan du göra det en gång till. Koka upp rent vatten och häll ur tre gånger.

Mikrovågsugnen:
Häll lite vatten i en skål. Lägg i några skivor citron. Värm i mikron tills vattnet kokar. Torka av mikron med en våt trasa.

Tvättaskinen har jag tidigare rengjort med citronsyra och det har gjort att tvätten nu doftar gott men själva maskinen luktar fortfarande illa så nu provar jag ättika. Jag kan senare meddela hur det blev, för tvätten snurrar ännu.

Diskhon:
Vår diskho är av porslin och den blir lite brun om man inte tvättar den regelbundet. Diskmedel eller allmänrengöringsmedel biter inte på det men det gör matsoda. Jag har alltid en burk färdigt med en blandning av matsoda och matolja. Så tar jag ungefär en matsked av blandningen och sätter i diskhon. Sen gnider jag in den med handen och låter det stå en stund innan jag sköljer bort den. Skinande vitt resultat.

Hurra för kemikaliefri städning!


Vem hjälper?

Jag har funderat ganska mycket på det här med att be om och få hjälp. Jag är själv ganska dålig på att be om hjälp. Med både små och stora saker, hjälp med barnen, hjälp med att få vardagen att gå ihop, hjälp med ekonomin, hjälp med att fundera ut det här eller det där. Jag har en massa mänskor som gärna ställer upp om man behöver något och också många som ber mig om hjälp eller stöd. Det låter ju ganska bra. Sanningen är att det faktiskt är jättebra och jag är otroligt tacksam. Jag tycker ändå alltid det är jobbigt att fråga.

Jag funderar ändå på vem man får be om hjälp. Är det bara familjen man skall fråga? Mammor, pappor, syskon? Jag tycker att vi som barn också var och vaktades hos vänner, inte bara släktingar. Vi hade vänfamiljer som var mera familj än vänner. Men får man nuförtiden be vänner om hjälp, eller är vänner bara till för underhållning och trevligt umgänge?

Den här veckan hade jag en blingovisning på ett familjecafé. Den skulle vara på dagen och jag kunde tänka mig att ta med Erika men inte båda barnen, det skulle bara vara för stökigt. Jag hade skrivit in visningen på torsdagen och hade i relativt god tid bett en vän om hjälp med Ian. Allt bra, Ian skulle få fara och leka medan jag jobbade. På söndag kväll slog det mig. Visningen var inte heller på torsdagen utan på måndag morgon. Vännen som Ian skulle till hade inte möjlighet att ställa upp på måndagen så nu var jag i blåsten. Klockan var nio på kvällen och jag skickade ett meddelande åt min granne och frågade om Ian kunde komma dit nästa dag. Svar: Inga problem, hit bara. Fantastiskt, jag har de bästa grannarna! Så här skall det väl vara? Varför måste jag då fundera så länge på om jag alls täcks fråga?

Vem frågar du om du behöver hjälp med något? Vad tycker du om en kompis ber dig ställa upp? Är det ok att be en kompis använda sin dyrbara tid på något du behöver?

Och en fråga till: Om du väljer att inte be om hjälp fastän du behöver den, är det för att du är rädd för att få ett "nej" till svar, eller för att du tycker att du borde klara dig själv?

tisdag 25 november 2014

Slut på frusna fingrar

Kommer det här att vara den första vintern i mitt liv då jag inte fryser om händerna? JA! Eller det återstår förstås att se, men förutsättningar finns.

Jag har haft i tankarna att köpa ett par läderhandskar åt Ian till vintern (jag blev tipsad av grannen att det är det allra bästa och hållbaraste). Det känns okej att köpa lite dyrare utrustning åt barnen, det är lätt att berättiga för sig själv. Men när det kommer till att köpa åt mig själv så slutar det alltid med att jag tänker: behöver jag nu faktiskt absolut det här? Och svaret är oftast nej. Men igår i Iso Omena stannade jag vid ett av stånden på mitten av köpcentret, en gubbe som sålde inhemska läder- och ullvaror. Plånböcker, hanskar, sockor, mössor och fårskinn och sånt. Och där fastnade jag.

Ok, jag skippade ändå den pälsfodrade versionen för 60€ men är hemskt nöjd med att jag gick därifrån med två par supersköna läderhandskar som jag faktiskt hoppas kommer att hålla mina och Ians händer varma genom den förhoppningsvis kalla och snörika vintern.

Nu väntar jag alltså bara på minusgraderna.


lördag 22 november 2014

Välkommen kära julstämning!

Den här veckan har vi öppnat dörren för julstämningen. Vi har druckit glögg, bakat pepparkakor och lyssnat på julmusik. Det är så fint, jag älskar julen och allt som hör till!


En sats pepparkaksdeg väntade en natt i kylskåpet på att bli indelad i fyra bitar. En bit blev pepparkakor och tre bitar åkte in i frysen för senare bruk. 





Jag hittade också på detta lite annorlunda julreceptet:

Pannacotta med pepparkakssmak (6-10 portioner)

5 dl grädde
5 gelatinblad
2-3 msk mörk sirap
2 tsk pepparkakskryddor (kanel, ingefära, nejlika, ev. kardemumma)

30 g rumstempererat smör
60 g pepparkakor

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten. Koka upp grädden i en kastrull. Tillsätt sirapen och kryddorna. Ta bort kastrullen från värmen, pressa ur gelatinbladen och lägg i gräddblandningen. Vispa tills gelatinbladen löst upp dig helt och hållet.

Lägg smöret och pepparkakorna i en matberedare och mixa till en jämn smulsmet. Skeda smeten in i portionsformar (espressokoppar, små kaffekoppar eller stora snapsglas). Häll över gräddblandningen. Låt stå i kylskåpet i minst 2 timmar före servering. Går bra att laga dagen innan.

Lätt att laga glutenfri genom att antingen lämna bort pepparkakssmeten helt och hållet eller genom att använda glutenfria pepparkakor.


Barnen har äntligen hittat en lek de kan leka tillsammans. Kuckuu! heter den. Jag har inte mycket tid att ta bild när det gäller och inställningarna är aldrig rätt när man behöver dem, men roligt har det båda, det ser man.


 Imorse när vi kom ner för trapporna såg det så fint ut utanför fönstret med all snö som täckte marken och julljusen som hittat till fönstret den här veckan att man blev riktigt inspirerad att lite lyxa till morgonmålet. Jag hittade en burk Danerolles semlor i butiken häromdagen. De senaste 15 åren har jag bara sett croissanter i den formen, men semlorna är det som vi hade hemma när jag var liten. Den burken hann inte stå i skåpet många dagar innan den fick komma fram och testas. Mmm... Nam vad gott. Hoppas det ännu finns av dem, de skulle gärna få finnas i skåpet varje veckoslut.

Så mysigt med färskt bröd och glada pyjamasbarn och det vackra vinterlandskapet. Man känner sig ju nästan harmonisk.




onsdag 19 november 2014

Påklädningsfantasten

Hurra för inlärning!

Idag gjorde vi ett stort framsteg med Ian. Han har inte just varit intresserad av att klä på sig själv fast jag nog har försökt motivera honom på alla möjliga sätt. Men för en vecka sedan överraskade han mig med att sätta på strumporna själv och idag ville han göra allt själv. Och vips, sådär bara så kan han det. Barn kan nog vara otroliga varelser. Fast han är nog ganska söt just nu när han tassar omkring i skjorta, huppare, kalsare och röda strumpor. Han orkade inte mera när vi kom till byxorna.

måndag 17 november 2014

Begravningen

Det händer alltid så mycket på veckoslutet som jag vill skriva om, att jag sällan hinner. Men nu är vardagen och det tillfälliga lugnet här och jag kan sätta mig vid datorn med en ångande kopp kaffe och en mikrovärmd smörögabulle och fundera över vad som riktigt har hänt.

På fredagen var det min morfars begravning. Vi funderade ganska mycket på om vi skulle ta med barnen eller inte. Skulle det vara jobbigt för Ian när alla var så ledsna? Skulle det vara tungt för oss att inte få koncentrera oss på själva tillställningen utan bara ränna efter barnen? Skulle Erika störa i kyrkan? Det här är vad vi kom fram till: Döden är en del av livet och det kan vara bra för barnen att få vara med också i svåra situationer när vi är där och stöder dem och förklarar vad som händer. Ian har så mycket frågor och jag har svårt att svara, men tycker ändå att det är viktigt att försöka. På samma sätt är också barnen en del av livet och skall få synas och vara med. Jag tycker inte att de behöver gömmas undan. Är det någon som blir irriterad behöver jag inte ta åt mig av det. Här har det naturligtvis ganska stor betydelse hur barnen beter sig. Stör barnen på riktigt, skriker och bråkar, är det ju skäl att gå någon annanstans en stund. Under själva gudstjänsten hade Ian ganska mycket frågor och han ställde dem med klar röst också fast han talade sakta, men det tycker jag är helt okej. Och Erika höll på kvittrade, som hon gör när hon är glad, och det tyckte jag också var okej. Någon annan kanske hade gjort på annat sätt men vi gjorde så här.

En annan sak som jag tycker är att begravningar inte bara behöver vara ledsamma. Det var sorgligt, det är helt klart. Tro inte att jag satt torrögd genom det hela. Men det är också bra att komma ihåg att glädjas över att man fått känna någon så underbar som min morfar. Kyrkan och kaffestunden efteråt var fylld av hans släktingar och vänner och det var jätteroligt att få höra lite historier och roliga minnen. Här var barnen en guldgruva när det kom till att lätta upp stämningen och få en att komma ihåg att livet går vidare och det finns mycket att glädjas över och Mofa lever vidare i oss som är kvar.

En sak till vill jag säga om fredagen. Min mormor är en stålkvinna. Hon var stark och vacker och hon klarade hela dagen med otrolig värdighet.



onsdag 12 november 2014

Glädje och sorg i vardagen

Vi var första gången till Angry Birds-parken i Oitans i september och tyckte det var toppen. Sedan dess har vi varit där många gånger och det är alltid lika pop. Idag bar det av dit igen. En snabb tripp till IKEA på köttbullslunch och sen iväg till klätter och rutsch. Idag hade lillasyster, utrustad med vinterhalare och -stövlar för andra gången i sitt liv, dessutom riktigt roligt när hon fick krypa omkring och till och med rutscha lite. Spindelgungan var hennes ultimata favorit.








När vi satt oss i bilen efter en timme i parken sade Ian: Jag är ledsen att Ufa är borta. Han som var Momans kompis. Kommer han att komma tillbaka?

Helt utan att vi pratat om det så tänker han på Ufa och på Moman som är ensam. Jag upplever samma sak. Mitt i vardagssysslorna kommer sorgen i vågor och överraskar mig. Men tänk ändå hur snabbt livet återgår till normalt efter en så överväldigande händelse. Jag är glad att vågorna kommer, det känns bra att minnas och låta sorgen ta sin plats.

Jag fick i lugn och ro kontemplera detta och annat när resten av gänget vilade sig efter dagens strapatser.



måndag 10 november 2014

Om att fira i allmänhet och farsdagen i synnerhet

Carina Bruun skriver i sin kolumn på svenska YLE att hon tycker att det är krystat att fira farsdag och att det är onödigt att köpa gåvor och uppvakta sin pappa på en viss dag. Det får hon ju för all del tycka men jag håller inte med.

Det fanns en tid då jag tyckte att det var jättevuxet att inte bry sig om födelsedagar och andra högtider. Jag tyckte mänskor som var hemskt nonchalanta och tyckte att de inte ville ha några födelsedagsgåvor eller julklappar var jättecoola. Jag ville också vara cool och nonchalant och lekte att jag inte heller brydde mig. Jag försökte också tycka att årsdagar inte spelade någon roll och att det var fånigt att fira att det gått tre år sedan jag och min man träffades.

Men vid något skede började jag tycka att det var helt urtråkigt att inte fira något. Varför skall man plocka bort allt sånt som man istället kan gå och se fram emot, sånt som gör livet lite roligare? Sen finns det ju olika sätt att fira saker. Att fira behöver ju inte handla om fina gåvor. Det kan handla om att vara tillsammans. Att komma ihåg och tänka på någon annan. Att finnas till för varandra.

Jag träffar inte min pappa särskilt ofta, kanske en gång i månaden eller varannan månad. Så när farsdagen kommer tycker jag det är jätteroligt att ses. Ibland är han inte hemma så då räcker det med ett telefonsamtal eller ett textmeddelande. Speciellt nu när jag har egna barn förstår jag att uppskatta allt det han gjort för mig och förstår hur roligt det var att ha honom som pappa när jag var liten.

Igår packade jag sen ihop mig och barnen och åkte iväg till Esbo med ett kort som Ian lagat och ett bröd som vi bakat tillsammans. Och den timmen vi satt hemma hos pappa och drack kaffe och åt en svamppaj, som han plockade fram ur frysen när vi ringde och sa att vi var på väg, kändes inte alls krystad. Tvärtom, den kändes hjärtlig och varm och jag är säker på att pappa var glad att vi kommit på besök, jag var det nämligen också. Hur det kan vara dåligt på något sätt kan jag inte förstå.

Min pappa och min dotter. Vad fina de är.



fredag 7 november 2014

Hit och dit och hem igen

En fullspäckad vecka lider mot sitt slut. Den här veckan har vi varit hos Momi på bastukväll, haft syster och lilla systersonen på besök, varit ute på restaurang och äta och haft fotogafering på klubben. Och så har jag fått strecka över en punkt på städlistan. Så här i en mening ser det inte så mycket ut, men med 5 dåliga nätter bakom mig så har det nog känts att vi hela tiden haft något på gång. Men jag har lättare att hantera sömnbristen om jag har saker att göra. Speciellt om det handlar om roliga saker, förstås. Dessutom finns det inget värre när man är riktigt trött, än en uttråkad treåring!

Momi och Ian bakar farinkaka

En basturen pojke får smaka på sitt verk


Mitt gamla playmobilskepp hittar fram ur Momis gömmor



Lycka är att få ha en liten systerson i famnen

Ett stycke städat torrskåp. Hurra!

tisdag 4 november 2014

Pumpor i knutarna

Efter att vi gröpte ur pumporna på fredagen ställde jag bara in pumpaköttet i kylskåpet för att göra något av det senare. Igår fanns det äntligen en ledig stund att ta itu med det. Jag brukar laga färdig pumpapajsfyllning att frysa in. På det sättet är det bara att, när som helst, laga ett pajskal och ta fram en burk med fyllning så är pajen färdig för ugnen. Detta system har dock tre nackdelar:
  • Det är ganska mycket arbete att laga fyllningen.
  • Det är ganska mycket annat än pumpa i fyllningen så den färdiga produkten tar ganska mycket plats i frysen (plats jag inte har).
  • Jag tycks vara den enda i min bekantskapskrets som tycker att pumpapaj är gott.
Men i år när jag sökte på pumparecept hittade jag ganska mycket gott som baserade sig på färdig pumpapúre. Aha! tänkte jag. Jag lagar bara púre och sätter i frysen så kan jag laga vad som helst av den sen. Jag snålar redan nu efter en pumpakaka som jag stötte på i min receptforskning. (Återkommer med recept när jag provat den.)

Här är alltså en idé ifall någon ännu har en pumpa i knutarna efter Halloween eller som jag, bara har innanmätet och tar plats i kylskåpet.

Lägg pumpaköttet på en plåt med bakplåtspapper. Värm ugnen till 175°. Sätt pumpan i ugnen för en timme. Sen är det bara att mixa med stavmixer och sätta upp i burkar eller fryspåsar.



Hittills har jag hittat recept på paj, kaka och soppa men jag är säker på att det finns mer. Dessutom var den riktigt god som sådan. Jag blev förvånad över hur stark smak den ugnsrostade púren hade. Jag har alltid tyckt att pumpa i sig inte just smakar något alls, men púren hade en mjuk, krämig nästan lite nötig smak. Med lite kryddor skulle den säkert vara god med en saftig biff. Och Erika skulle säkert kunna äta av den så där bara. Nu blev jag riktigt ivrig på att börja prova på nya pumpasmaker!

måndag 3 november 2014

Råddigt

Jag är inte den mest organiserade person jag känner. Jag behöver inte ha det fläckfritt och totalordnat i huset för att trivas. Men jag tycker inte om när det är så här råddigt. För många ställen i mitt hus ser nu ut så här.






Jag har de senaste åren blivit ganska bra på att hålla huset i ett sånt skick att det är lätt att plocka lite så att det blir städigt. Så att det är i ganska organiserat rent skick. Men nu, efter 4-5 månader dåligt sovna nätter börjar alla knutar vara fulla av kama. Det faller saker hela tiden när man söker efter något. Inte för att det är så stor idé att söka för man hittar det ändå inte. Och när man städar så gömmer man egentligen bara undan det någon annanstans för man har inte tid och ork att faktiskt ta itu med allt rådd.

Men om jag bröt ner det lite. Om jag inte behöver ta itu med allt. Kanske jag kunde ta lite i taget och kanske det någon gång kunde bli lite trevligare att se sig omkring i sitt hus.


Om jag skulle kunna göra en sak i dagen så skulle det ta bara en vecka att göra ganska mycket. Eller ens varannan dag så skulle det hela tiden vara på väg uppåt. Få se.

Har du någon bra strategi för att hålla huset i skick? Jag tar gärna emot bra tips.

Monster i dagarna tre

 Veckoslutet har varit monstrigt. Men det hör ju till. För varje år verkar Halloween vinna lite mer mark och allt fler firar det på något sätt, i större eller mindre skala. Hos oss har helgen fyllts av pumpakarvning, mockamonster, goda vänner och god mat, snömonster ur filmen Frozen (med popcorn naturligtvis), tupplurer och till och med min första soloblingo sen Erika föddes.

Den stora är Robis mästerverk, jag lagade den lilla till höger och den lilla till vänster är min gudson Viktors Darth Vader pumpa.