söndag 6 december 2015

En självständig hemmadag

Jag tycker om att gå på jobb. Jag tycker om jobbet och det är inte så jättehemskt att stiga upp klockan 04 bara jag går och lägger mig i tid. Det har blivit en ganska skön rutin att sitta på tåget på morgonen med en handfull andra mänskor och lyssna på musik och sticka.

Men idag var det ganska skönt att få sova till klockan 7. Jag vaknade av att Erika klättrade ut ur sin säng och hon och Ian började leka i deras rum. Mysiga ljud hördes medan det var underbart att få ligga stilla under täcket ännu en liten stund. Sen var det hemtrevligt att stiga upp och i lugn och ro laga ett ordentligt bacon&ägg-morgonmål och sitta ner hela familjen tillsammans och njuta av varandras sällskap.

Under de två veckorna jag jobbat har jag redan lärt mig att uppskatta allt detta morgonpyssel som jag tidigare tyckte var lite jobbigt. Säkert tycker jag det är tungt igen när jag gör det varje dag igen efter årsskiftet när jobbet tar slut, men just nu tycker jag det är ljuvligt.

Glad självständighetsdag åt alla! Erika fick en balklänning av Momi när vi var där på glögg igår. Ikväll får vi se om Presidenten får besök av någon i lika fin festblåsa.


onsdag 25 november 2015

På jobb

Jag sitter i tåget på väg hem efter min andra arbetsdag. Igår började jag på Stockmann i Helsingfors centrum som julhjälp. Min titel är 'myyntikunnostaja', jag vet inte vad det heter på svenska. Jag är placerad på avdelningen för damernas underkläder. Jag förbereder och lägger fram produkter för försäljning. Idag har jag hängt upp strumpor, fyllt på med underbyxor och bh:ar och satt stöldalarm på pyjamasar och underkläder. Jag har aldrig behandlat så mycket spets som jag gjort dessa två dagar. Dessutom har jag fått åka Paternoster-hiss. Den stannar inte, den bara rullar på. Och jag kan berätta att varuhuset är en labyrint och alla våningar ser likadana ut backstage. Det kommer antagligen ta flera veckor innan jag slutar tappa bort mig.  

Själva jobbet är roligt och arbetskamrarerna verkar som ett bra gäng, men arbetstiderna är inte helt kloka. Jag jobbar fem dagar i veckan kl 6-10. Idag har jag stigit upp kl 04.00. Det ledsamma är att jag inte ser barnen på morgonen. Jag får inget mys och inga varma kinder mot min kind. Inga rufsiga barn ropar efter morgonmål och vägrar klä på sig. Jag smyger ut i natten med en smörgås jag lagat kvällen innan. Men det är bara för en tid. Efter nyår blir det igen dags att hitta på något nytt.


måndag 16 november 2015

Söndagsutflykt

Det gråa vädret har inte precis inbjudit till så mycket utomhusäventyr den senaste veckan. Jag märker att jag har varit trött och inte riktigt orkat med några utflykter. Det gråa vädret gör en trött och oinspirerad och så orkar man inte ut genom dörren fastän man nog vet att om man bara gick ut skulle man må bättre oberoende av vädret.

Igår sade jag högt medan vi lagade fattiga riddare till morgonmål, barnens favorit, att jag nog MÅSTE fara på länk. Om man säger något högt, måste man nämligen göra det. Haha, det funkar nog inte alls alltid. Men igår fungerade det. Efter att riddarberget blivit slukat klädde hela familjen på sig och packade in sig i bilen. Destination: Oitans Angry Birds-park och rekreationsområde. Väl framme rusade barnen med far till lekparken medan jag sökte mig till konditionsrutten. Så skönt med lite skogsluft och ordentlig motion.


5,4 km senare dök en väldigt uppfriskad och rödkindad mamma upp i parken och hittade väldigt glada barn och en fantastisk utsikt över den spegelblanka bodomsjön. Och vädret var sen inte heller så grått som det sett ut som.





måndag 26 oktober 2015

Hurra för 100!

På senaste tiden har jag sparat på bläcket och inte skrivit så ofta. Som arbetslös är det hårda tider. Skämt åsido, bloggivern kommer och går och jag är inte den som gör sånt jag inte vill om jag inte måste. Jag skriver hellre ibland, när jag känner mig inspirerad och som att jag vill dela med mig av något, än att jag fyller bloggen med inlägg som bara är just det, fyllning.

Också i denna sparsamma takt har jag i och med detta inlägg publicerat 100 gånger på denna blogg. Det tycker jag är värt ett Hurra!

Den här bloggen är mitt ställe att dela med mig av mig själv, min familj och min vardag åt er som är intresserade av att läsa. Det är ett forum som passar mig. Jag har inget emot att synas på fb och instagram (du hittar mig där som limppan), men syns där hellre som ett ögonblick. Här har jag chansen att tala ut. På mina egna villkor. Och du, min kära läsare, är min lyssnare.




måndag 19 oktober 2015

Stöveljakt

Idag bar det av mot Hagalund med barnen. Det visar sig att Erikas gummistövlar på dagis har hål. Glad som jag var att detta upptäcktes nu när det har varit torrt så tänkte jag att jag skulle se till att leta reda på ett par vattentäta gummistövlar åt henne innan det blir vått och slaskigt. Men trots den kopiösa mängden barnskor och -stövlar vi har i varje litet förrådsutrymme fanns inga som både var passlig storlek och utan hål. Så för första gången var jag tvungen att KÖPA gummistövlar åt ett av mina barn. Så med ett presentkort till stockmann i plånboken åkte jag iväg med båda barnen på shoppingäventyr.

Jag fick presentkortet i födelsedagsgåva och har sett fram emot en chans att använda det. Jag tänkte att när vi nu en gång far till stocka så kan jag ju se om jag skulle råka hitta ett par nya byxor åt mig själv i samma veva. Vitsis junt. Säkert får man något sådant gjort med de här två aporna. Med nöd och näppe lyckades jag välja ut ett par gummistövlar åt Erika medan barnen sprang omkring och jagade varandra, gömde sig bland vinterhalarna och snurrade på klädställningarna. Sedan promenerade vi vidare till damavdelningen och jag märkte efter ungefär tre sekunder att vi måste bort därifrån så fort som möjligt. Erika lade sig på golvet och började kräla framåt och Ian sprang in och ut bland designerkläderna och ropade att jag skulle söka honom.

Fortfarande en junt tänkte jag att vi istället skulle kunna gå till Eurokangas och se efter om de hade reflextyg. Jag skulle vilja laga snygga reflextofsar som jag såg att Noora hade lagat. På vägen till tygbutiken gick vi förbi en cykellekpark och dit for ju aporna på momangen. Efter en stund försökte jag förklara att vi skulle vidare men efter några misslyckade försök att fånga krypen, gav jag upp och tänkte min första riktiga tanke idag: Fine, jag kommer tillbaka nån dag då barnen är på dagis och sköter allt det här på en timme. Och efter tjugo minuter till i cykelparken gick vi på lunch istället. Succé.



Ian väntade otåligt medan jag skrev det här och hade undertiden obemärkt börjat peta på min telefon. Han tittade på en video på moster med man som sjöng Happy Birthday åt honom och editerade min bild på stövlarna som jag tagit för det här inlägget, men lyckades också fånga några riktigt konstnärliga situationsbilder med telefonens kamera.



torsdag 15 oktober 2015

Festlig höst

Det har varit en festernas höst. Jag fyllde 30 år i september och hade för en gångs skull en ordentlig fest, med vänner och skumppa och gåvor och hela köret. Oj vad roligt det var. Platsen för festen var Aunt Jemimah's i Hagalund som jag varmt rekommenderar för er andra festfixare. Superroligt ställe och huippu personal (inklusive min småkusin).
Jag, färdig för fest!

Till efterrätt blev det det bästa jag vet: lösgodis! (Med ljuvliga askar och andra kärl för festen från Pop up kemut)

Två veckor senare var det dags för kära mammas 60-årsbash! Det var först en fest det! Så många kära vänner som man inte sett på länge och så många fina stunder. Jag och mina systrar hade en liten överraskning åt festföremålet. Vi hade bett gästerna hämta med sig en bild på något som väckte ett minne av mamma på något sätt. Sedan under kaffet så fick alla stiga upp och berätta om sina bilder och minnen för att hedra den vänskap de har med mamma. Sedan limmade jag in alla bilder i en bok och alla fick skriva en hälsning bredvid sin bild och så fick mamma boken i gåva.

Hela grejen funkade jättebra. Så många ställde sig upp och berättade de finaste historierna och det kändes verkligen som att vi öppnade dörrarna till ett lite djupare lager och stämningen var verkligt fin.





Bara en vecka senare kom följande festligheter. Då var det dags för Ian att fylla 4 år. Och bara en dag efter det var det dags för Alfons, min lilla systerson, att fylla 1. Så det blev torsdag: Ians kompiskalas, fredag: Alfons släktkalas och till slut söndag: Ians släktkalas. Huh! Vi fick nog lite ta till energireserverna förra veckoslutet. Men nu är det festat och vi klarade det och hade till och med roligt hela vägen, eller nästan hela vägen i alla fall.

En födelsedagskram av lillasyster

På väg på dagis med ny rock och ryggsäck. Och ett paket med pepparkakor att bjuda på.


I påsarna barnen fångade på svirvelspö fanns bland annat dessa härliga mustascher.

Popcorn var det bästa på Alfons kalas, tyckte Erika.


Det var mer än ett paket som innehöll legoklossar när 4-åringen firades. Nu är det roligt när det finns klossar till vilket bygge som helst.


fredag 25 september 2015

Hålla masken

Ibland är det svårt att hålla god min när en liten 1 år och 7 månaders Erika blir arg på storebror när hon inte får peta på Ipaden medan han spelar och surt säger: Ian bråkar. Och efter en stund kommer ett mumlat men bestämt: Dumma prutt, Ipsu...


onsdag 23 september 2015

Vad måste man göra?

Varje gång jag funderar på att göra något jag inte direkt är tvungen att göra, märker jag hur jag börjar förklara och rättfärdiga mina planer. Om inte för någon annan så för mig själv. På onsdagar har jag Stick&virk-kväll på församlingen (skulle någon ha berättat det för mig för tio år sedan hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet, men come on, vi är fyra tjejer som sitter och snackar och stickar, om det inte är jag så vad är?) Vid något skede har vi diskuterat den här programpunkten här hemma under rubriken: Hur viktigt är det här? Ja, hur viktigt är det? Och vem bestämmer det? I det stora hela är det ju inte så viktigt. Jag måste inte gå dit. Eller vad?

Jag har många gånger kommit fram till att, om något är viktigt för mig, så är det viktigt. Det räcker att jag tycker det. Som tur är den här typen jag bor med en ganska bra typ, för han håller med. Så onsdagarna går jag på stick&virk. Inget problem.

Det blev heller inget problem idag när jag tänkte att jag skulle passa på att gå på blodgivning, när det nu råkade vara precis bredvid stickningen, just idag. Jag siktade på att starta en halv timme tidigare för att hinna dit på vägen. Här var det bara jag själv som började argumentera. Är det nu faktiskt nödvändigt? Varför skall jag gå, jag måste ju inte?

Varför får jag bara göra saker jag måste? Vilket tråkigt sätt att se på vardagen? Klart att man skall göra nyttiga, nödvändiga saker, men en balans är ännu viktigare än att få allt gjort, som man har på to-do-listan.

Roligt var att se att så många andra tagit chansen att ge blod lokalt. Skötaren som tog hand om mig berättade att det hade varit kö sen det öppnade och att det blev ännu mer mot stängningsdags. Många liter kyrkslättblod går vidare till dem som behöver det mer.

Idag fick således en väldigt lyckad kväll. Storkick av att donera blod och göra en god gärning och dessutom få en god smörgås till belöning. Skönt för själen att sitta och prata barnkalas, politik och antirasism med stickningstjejerna. Sen hem och lägga mysbarnen som snällt gick och lade sig efter en rolig kväll med momi medan mamma och pappa var på sina håll.



Hemma i soffan stoltserar jag med mitt bandage och den fina blodgruppsbroschen.

tisdag 8 september 2015

Lite om böcker och att läsa

Jag är så glad att jag hittat tillbaka till min läslust. Med dessa små typer som tar upp så mycket av min tid och energi blir det lätt så att jag på kvällen är så trött att jag bara surfar lite på telefonen eller spelar något spel innan jag somnar. Jag har helt enkelt inte orkat koncentrera mig på böcker så mycket de senaste åren. Visst har jag läst en bok då och då, inte är det så att jag inte läst en bok på fyra år.

Från och med att jag var typ 13 tills Ian föddes när jag var 26 så har jag haft böcker på hälft. När jag läste slut en bok tog det sällan mer än två dagar innan jag började på följande. Jag kunde lätt läsa 3 skönlitterära böcker i månaden. De senaste fyra åren har jag kanske läst 5 böcker i året.

Det andra som hänt är att jag blivit mycket mer selektiv med vad jag läser. När jag studerade i stan kunde jag gå in på Akademen och bara välja ut en bok som såg intressant ut eller som hade en spännande text på bakpärmen. Nu vill jag ha böcker som är aktuella på något sätt eller som handlar om någon historisk händelse eller person. Autobiografier är jätteintressanta, tänk att jag inte har förstått det tidigare. Böcker som någon rekommenderar är också roliga att läsa. Inte bara för att själva boken i allmänhet är bra, men det är roligt att fundera på hur den som rekommenderade boken upplevde det man själv läser och det ger en spännande insyn i andra människors inre liv att veta vad de tycker är bra läsning. Jag vill helt enkelt att det jag läser skall ge mig något annat än en trevlig lässtund. Att det skall utveckla mig på något sätt. Lära mig något.

Igår läste jag slut How to kill a Mockingbird av Harper Lee. En tankeväckande berättelse om en vit advokat som försvarar en oskyldig svart man, i en tid då en svart man inte har minsta lilla chans i rätten om motparten är vit. Berättandet sker ur Scouts, akvokatens 8-åriga dotters, synvinkel och handlingen lunkar sakta framåt genom hennes vardag med en glimt här och där av rörelsen som sker under ytan i varje skikt av befolkningen.


Shoot all the bluejays you want, if you can hit 'em, 
but remember it's a sin to kill a mockingbird.
-Harper Lee       

tisdag 1 september 2015

Hej Blogg, har du haft en trevlig sommar?

Det har varit en underbar sommar. Bloggen har varit på paus fastän jag många gånger har tänkt på saker jag velat skriva om. Nu är jag tillbaka. Jag sitter i ett tomt hus och skickar arbetsansökningar. Jag är lite gladare än jag var för tio minuter sedan, för jag fick just ett meddelande från dagiset att Erika är glad och nöjd. Före det var jag ganska ledsen och kunde inte sluta tänka på en gråtande och ledsen liten Erika. Fast hon såg helt glad ut när jag gick. Glad men lite förundrad. Det var första gången jag lämnade henne där.

Ian oroar jag mig inte för. Han hinner knappt säga hejdå när jag lämnar av honom och tycker jag är fräck som kommer och hämtar honom när han inte har lekt färdigt. Hoppas det fortsätter så.

Jobbsökningen går trögt. Jag har skickat ganska många ansökningar men bara hört tillbaka från någon enstaka plats att "den här gången blev du inte vald". Jag knegar på, det är inte på länge dags att vara orolig. Jag skulle bara vara så ivrig att börja med något nytt. Så om du vet något intressant ställe som skulle behöva just mig som klädförsäljare, eller varför inte helt vad som helst som du tycker jag kunde passa som, tipsa mig gärna!




tisdag 2 juni 2015

Minnen från resan: Whale watching

Vi gjorde mycket på vår resa som jag inte hunnit skriva om. Därför vill jag så länge jag ännu har allting relativt färskt i minnet skriva ner det här. För min skull och er. Vancouver är ett fantastiskt ställe, men det är långt borta. Jag vill bara berätta att det är värt resan! Där finns allt: storstadsliv, natur, historia, kultur, en underbar stämning och vänligt folk.

Förra gången vi reste dit var Ian just under två år och Erika var en orsak att använda byxor med gummiband. Då funderade vi på att åka på whale watching men kom fram till att det skulle bli för svårt med en liten. Den här gången tänkte vi att vi provar och så var vi en passlig mängd vuxna i förhållande till barnen, dubbelt upp. Jag, syster+man och momi, med två små skurkar. Det gick hur bra som helst. Ian tyckte om att vara uppe på utsiktsdäcket och de vuxna turades om att hålla honom sällskap. Erika yrade omkring en god stund och sedan somnade hon i min famn. Dessutom hade vi en hel del mat och mellanmål med för att hålla alla nöjda under den fem timmar långa turen på den stora gummibåten.

Vår båt är den som står med aktern mot kameran. Explorathor II. Ian reagerade på att det var lite som "Dora the Explorer"

En fiskebåt som stod i hamnen. Hit kommer sjölejonen när fiskarna kommer hem med sin fångst.

Båtens första mål var en vågbrytare där det bodde ett stort antal vithövdade havsörnar. Dem ser man överlag ganska mycket i Vancouvertrakten men inte så här många på ett ställe. De byter område beroende på var laxen finns men den här tiden på året är de ganska nära stranden. Till följande åkte vi lite längre ut för att skåda sjölejonen som låg och solade sig på stenarna.






Efter det åkte vi omkring på vattnen mellan Vancouver och Vancouver Island, både på Kanada- och USA-sidan. Det är ett tiotal firmor som är ute och söker valar dagligen och då en ser något meddelar de över radion åt alla andra och så samlas alla där en val synts till. Vi hann åka omkring i ca två timmar utan att se något annat än vackert landskap och stora oceangångare innan vi åkte förbi en fyr där ett stort gäng sälar låg och vilade.

Ett bilfraktfartyg




Men sen tog det inte länge innan kaptenen fick bud om att en stor knölval blivit skymtad. Iväg for vi och när vi hittade de andra whale watching-båtarna hittade vi också mycket riktigt knölvalen. "Big Mama" kallade våra guider den. Den kom till ytan med ungefär fem minuters mellanrum och blåste upp en hög pelare med ånga och några gånger visade den stjärtfenan. Jag hann också se en glimt av ett hopp men bara plasket fastnade på bild. En majestätisk varelse. Otroligt att få uppleva en sådan i dess naturliga miljö.





Nån dag skall jag ännu se en späckhuggare. Jag får åka tillbaka till Vancouver för ett nytt försök. Det är väl en lika bra orsak som vilken som helst annan.

måndag 1 juni 2015

Hemma igen!

Vi har varit hemma i lite över en vecka nu. Hemma från världens bästa resa. Det har tagit sin tid att komma tillbaka in i vardagen, in i rätt tid och rytm. Dessutom var veckan ganska fullspäckad med program: flickträff, klubbens vårfest, grillkväll hemma och hos släkten, besök hos momi och utflykt till lande.

Dessutom har veckan präglats av en jakt efter en cykelvagn. Något jag funderat på att skaffa i över ett år, men äntligen bestämde mig för när vi testade en i Kanada, då vi hyrde cyklar en dag. Och jakten var en succé. Efter att ha sökt efter begagnade vagnar på nätet, gav jag upp och vi åkte hela familjen till XXL i Finno och inhandlade ett kap. En grannröd Burley HoneyBee var på specialerbjudande och fick komma hem med oss till halva priset. Nu är vi färdiga för en sommar fylld med cykelutfärder och äventyr.



Den här veckan får vi ändå dra ner på tempot lite eftersom båda barnen är flunssiga. Jag håller tummarna för att det är kortvarigt så att vi snart kommer iväg för att upptäcka vilka alla utflyktsmål vi har på cykelavstånd. Det kommer nämligen att ta lite träning innan jag vågar mig för resor längre än 10 km med vagnen på släp. Uppförsbackarna är hårt arbete med detta gäng som last.

lördag 16 maj 2015

Food trucks och kvällsmarknad

I Vancouver finns ett trettiotal food trucks som tävlar om de bästa platserna i centrum under lunchruschen. På kvällarna kan de vara på olika evenemang och igår var en stor del av dem i North Van, där Lotta och Rob bor, på skeppsvarvets kvällsmarknad. Med food trucks menar jag inte en kärra som säljer varm korv eller smörgåsar utan dessa är fullständiga restaurangkök på hjul. Det är en häftig samling dofter när tjugo trucks står på rad. Kinesiskt, koreanskt, indiskt, caribbean, crepes, grilled cheese, bbq, tacos, glass, creme brulée och lika mycket till.

Vi gick från truck till truck och slutade med en samling mat bestående av en vegecurry, en cheese melt, en sats batatfranskisar, en bacon crepe och en beef brisket brioche burger. Och var sin glass till efterrätt förstås. Som att gå på fem restauranger på en gång!

Förutom maten fanns där också ett live musik, ballonger och små stånd som sålde grönsaker, kakor, konstverk, väskor, smycken och lönnsirap. Från det sista köpte jag lite grejer åt dem som väntar på oss där hemma. En vecka till får de vänta. Under tiden skall vi gå på rodeo.





söndag 10 maj 2015

Idylliska Bowen Island

Idag hoppade jag och min svåger, Rob, på var sin cykel och tog en 23 km:s tur ner till Horseshoe Bay. Där väntade Lotta, kompisen Reetta och barnen med bilen och hela gänget hoppade på färjan över till Bowen Island. Där väntade oss idylliskt landskap och småstadsliv. Efter att ha slumrat genom vintern håller ön nu på och vaknar inför en sommar då byarna kommer att krylla av liv och aktiviteter. Idag blev det picknick på en strand, lek och dopp på en annan strand (Den enda sandstranden på ön, visade den sig vara. Sanden hämtades in med pråm inför inspelningen av en skräckfilm och blev sedan kvar som en hemlig juvel som bara lokalbefolkningen känner till. Vilken tur att Lotta och Rob känner lite lokalt folk.), och sedan pizza på en restaurang full av morsdagsfirare.

På hemvägen var det värdparet på cyklarna och jag bakom ratten. Nytt och spännande att köra bil i ett annat land utan att ha någon bredvid som ger instruktioner (automatväxel dessutom). Men hem kom vi och bilen med. Jag tycks klara av en hel del.

Nu sover barnen och kroppen känns tung och hjärtat lyckligt. Imorgon är igen en ny dag.
















Bilderna har olika färger och olika stil och olika kvalitet beroende på vems telefon de är plockade från. Dagens fotografer: Lotta, Reetta och Linn-Sofie.