Easy Rider

Idag hittade jag ett paket jag väntat på, i postlådan. För några dagar sedan slog jag till och beställde ett munspel åt Ian, från en musikbutik. Förra sommaren fick han prova att spela munspel, sådär som snusmumriken, på landet. Och det tyckte han om. Längs med året har han lekt att olika duplobitar är ett munspel och gått omkring och spelat för oss här hemma. Förra veckan var vi på besök hos en bekant och de hade riktiga munspel i sin leksakslåda. Efter det har han frågat kanske 72 gånger om vi har ett munspel.

Jag tycker inte man behöver köpa saker åt sina barn hela tiden och de kan gott leka med de leksaker de har. Men ibland kan det vara roligt och ge efter och skaffa något riktigt roligt (också fast det kostar hela 5€+ post)

Nu är Ian hos Grandma och jag väntar sååå på att få fara och hämta honom och visa vad jag har!

Så är det dessutom ett fint och rött munspel. Kunde det vara bättre?

En skön dag

Det har varit en skön dag med lite lätt bakning genast efter morgonmålet, för kaffesällskapet som kom på förmiddagen. En skön stund med en vän, goda semlor och världens godaste och maffigaste chocolate chip cookies.

Degen till morgonbullarna lagas färdig kvällen innan. Den övernattar i kylskåpet och på morgonen är det bara att klicka ut deghögar på plåten. Efter 20 minuter i ugnen har man färskt bröd.

Det går åt en hel platta fazers blå när jag lagar cookies.

En ganska tyst eftermiddag, och till och med lite jobb gjort, avslutas med en avslappnande kväll och hela familjen i bastun. Vår bastu har alltför länge agerat förråd. Äntligen fick den sköta sin riktiga uppgift igen.

Det finns få saker i denna värld som är mysigare än två små varma bastubarn som tassar nakna omkring i huset.

Men de bilderna håller jag för mig själv. För mitt inre öga. För fast man inte alltid orkar ta fram kameran och ställa in ljuset så betyder det ju inte att ögonblicket går förlorat. Det finns nog där. Och hit skulle de nog i vilket fall som helst inte hamna. Jag sätter gärna upp bilder på barnen, men jag försöker göra det med respekt för dem och deras integritet.

Soliga söndagen

Söndagsblingo på gång.

På tumis

Idag är det bara flickor i huset. Här är ganska tyst. Vi myser på golvet, äter en lugn lunch, och leker jaga kameran. Och njuter.

Leken leder till många glada miner och oskarpa bilder.

Men här är den. Den enda skarpa bilden av 30.

Off the wagon

Idag är jag trött. Min herkkulakko går inte så bra. Geishakex är goda.

Ja må hon leva!

Nu är det färdigt kalasat för den här gången. Jag har sagt det här tidigare men jag säger det igen, det är så roligt med födelsedagar. Så huippu att vi får fira fyra gånger om året nuförtiden!

På tisdagen var det Erikas riktiga dag och då blev det förstås sång och presenter på sängen. Ian hade fått välja en present åt henne i butiken. Han gick många gånger fram och tillbaka vid leksakshyllan och valde till slut en leksakskamera med djurljud. Dagens andra present stod pappa för och det blev ett par snygga blingbling-skor.

En skön dag med hemmahäng och tulpaner. På eftermiddagen skulle jag baka en kaka dagen till ära, men det tog så länge att den blev färdig först efter att barnen gick och lade sig. Duktigt, va? Som tur hade vi en överbliven Arnold's hjärtbakelse i kylskåpet som fick agera födistårta. Den blev Erikas allra första sötsak. Och den tyckte hon om. En till godisgris i familjen!

Skrämmande demonbarn i bakgrunden.

Igår var det sedan dags för det stora kalaset. Jag läste i senaste numret av Lantliv Mat & Vin (tack till syster för julklappsprenumerationen!) om ett spanskt fikonbröd som man skulle äta till ostar och därifrån for det sen. Tapasbuffet skulle det bli. Nam. Inspirationen fick fart på mig.

 På bordet fanns det spanska fikonbrödet med ostarna tre: cheddar, brie och 1 kg manchego. Pitachips med röra av oliver och bönor, grissini med lufttorkad skinka och en tomat-mozzarellasallad i skymundan. Dessutom finns det en supergod salamikorv bakom fotografens rygg. Gottgott. Kinuskitårtan blev inte den vackraste men god var den i alla fall. Men en skulle ha räckt.

Några recept på slutändan.

Bönröran

1 burk gogreen ekologisk bönmix (innehåller också kikärter)
1 burk kärnfria gröna oliver
citronsaft
olivolja
salt och peppar
ev. gräslök

Mixa bönorna och oliverna till en jämn röra. Tillsätt några matskedar citronsaft och olivolja tills röran har önskad konsistens. Smaka av med salt och peppar. Strö över lite gräslök om du vill.

Pitachipsen

6 pitabröd
olivolja
salt och peppar
torkade örter (t.ex. timjan eller rosmarin, eller en blandning, typ provencal)

Skär pitabröden i små snibbar och skär eller dra av dem på mitten. Pensla eller spraya chipsen på båda sidorna, med olivolja. Strö över salt, peppar och torkade örter. Rosta i ugnen på 225° (eller 200° med fläkt) i 7 minuter. Servera med bönröran.

En sång på radion

Det är så lätt att låta sig bli meddragen i barnvardagsjargongen där allt handlar om "jag är så trött", "det är så tungt med småbarn", "vi har en så trotsig fas nu", "sluta gnälla", "var inte besvärlig" och allt annat som man säger trettio gånger om dagen. När man träffar andra mammor för att ladda batterierna och dela med sig av sin vardag och orka vidare till nästa dag, är de här de vanligaste samtalsämnena. För det är gemensamt för alla och alla kämpar med samma saker.

Men mitt i denna vardag kan man stanna upp och råka ut för något helt annat. Jag hörde en sång på radion. Och som ett slag i magen kändes det. För jag är ju rädd och orolig för en massa saker. Fast det känns också alltomfattande och det är bara att låta sig falla ner i det varma duntäcke som är denna känsla av kärlek jag har till mina barn. Den är villkorslös och oändlig. Den är en enorm och outtömlig kraftkälla. Men jag måste komma ihåg att använda den. För om jag glömmer den, dras jag med i den gråa vardagen som är tung och besvärlig. Men sanningen är den, att allt det där är detaljer.



Sen tog sången slut och vi var framme på IKEA. Men nu när jag lät mig stanna upp kanske jag kan hålla i känslan lite lättare.

I väntan på Erika

För ett år sedan gick jag och lade mig. Störd och frustrerad i en obekväm kropp. Otålig och trött. Förväntansfull.

Följande dag skulle ett nytt kapitel börja.