Hurra för 100!

På senaste tiden har jag sparat på bläcket och inte skrivit så ofta. Som arbetslös är det hårda tider. Skämt åsido, bloggivern kommer och går och jag är inte den som gör sånt jag inte vill om jag inte måste. Jag skriver hellre ibland, när jag känner mig inspirerad och som att jag vill dela med mig av något, än att jag fyller bloggen med inlägg som bara är just det, fyllning.

Också i denna sparsamma takt har jag i och med detta inlägg publicerat 100 gånger på denna blogg. Det tycker jag är värt ett Hurra!

Den här bloggen är mitt ställe att dela med mig av mig själv, min familj och min vardag åt er som är intresserade av att läsa. Det är ett forum som passar mig. Jag har inget emot att synas på fb och instagram (du hittar mig där som limppan), men syns där hellre som ett ögonblick. Här har jag chansen att tala ut. På mina egna villkor. Och du, min kära läsare, är min lyssnare.

Stöveljakt

Idag bar det av mot Hagalund med barnen. Det visar sig att Erikas gummistövlar på dagis har hål. Glad som jag var att detta upptäcktes nu när det har varit torrt så tänkte jag att jag skulle se till att leta reda på ett par vattentäta gummistövlar åt henne innan det blir vått och slaskigt. Men trots den kopiösa mängden barnskor och -stövlar vi har i varje litet förrådsutrymme fanns inga som både var passlig storlek och utan hål. Så för första gången var jag tvungen att KÖPA gummistövlar åt ett av mina barn. Så med ett presentkort till stockmann i plånboken åkte jag iväg med båda barnen på shoppingäventyr.

Jag fick presentkortet i födelsedagsgåva och har sett fram emot en chans att använda det. Jag tänkte att när vi nu en gång far till stocka så kan jag ju se om jag skulle råka hitta ett par nya byxor åt mig själv i samma veva. Vitsis junt. Säkert får man något sådant gjort med de här två aporna. Med nöd och näppe lyckades jag välja ut ett par gummistövlar åt Erika medan barnen sprang omkring och jagade varandra, gömde sig bland vinterhalarna och snurrade på klädställningarna. Sedan promenerade vi vidare till damavdelningen och jag märkte efter ungefär tre sekunder att vi måste bort därifrån så fort som möjligt. Erika lade sig på golvet och började kräla framåt och Ian sprang in och ut bland designerkläderna och ropade att jag skulle söka honom.

Fortfarande en junt tänkte jag att vi istället skulle kunna gå till Eurokangas och se efter om de hade reflextyg. Jag skulle vilja laga snygga reflextofsar som jag såg att Noora hade lagat. På vägen till tygbutiken gick vi förbi en cykellekpark och dit for ju aporna på momangen. Efter en stund försökte jag förklara att vi skulle vidare men efter några misslyckade försök att fånga krypen, gav jag upp och tänkte min första riktiga tanke idag: Fine, jag kommer tillbaka nån dag då barnen är på dagis och sköter allt det här på en timme. Och efter tjugo minuter till i cykelparken gick vi på lunch istället. Succé.

Ian väntade otåligt medan jag skrev det här och hade undertiden obemärkt börjat peta på min telefon. Han tittade på en video på moster med man som sjöng Happy Birthday åt honom och editerade min bild på stövlarna som jag tagit för det här inlägget, men lyckades också fånga några riktigt konstnärliga situationsbilder med telefonens kamera.

Festlig höst

Det har varit en festernas höst. Jag fyllde 30 år i september och hade för en gångs skull en ordentlig fest, med vänner och skumppa och gåvor och hela köret. Oj vad roligt det var. Platsen för festen var Aunt Jemimah's i Hagalund som jag varmt rekommenderar för er andra festfixare. Superroligt ställe och huippu personal (inklusive min småkusin).

Jag, färdig för fest!

Till efterrätt blev det det bästa jag vet: lösgodis! (Med ljuvliga askar och andra kärl för festen från Pop up kemut)

Två veckor senare var det dags för kära mammas 60-årsbash! Det var först en fest det! Så många kära vänner som man inte sett på länge och så många fina stunder. Jag och mina systrar hade en liten överraskning åt festföremålet. Vi hade bett gästerna hämta med sig en bild på något som väckte ett minne av mamma på något sätt. Sedan under kaffet så fick alla stiga upp och berätta om sina bilder och minnen för att hedra den vänskap de har med mamma. Sedan limmade jag in alla bilder i en bok och alla fick skriva en hälsning bredvid sin bild och så fick mamma boken i gåva.

Hela grejen funkade jättebra. Så många ställde sig upp och berättade de finaste historierna och det kändes verkligen som att vi öppnade dörrarna till ett lite djupare lager och stämningen var verkligt fin.

Bara en vecka senare kom följande festligheter. Då var det dags för Ian att fylla 4 år. Och bara en dag efter det var det dags för Alfons, min lilla systerson, att fylla 1. Så det blev torsdag: Ians kompiskalas, fredag: Alfons släktkalas och till slut söndag: Ians släktkalas. Huh! Vi fick nog lite ta till energireserverna förra veckoslutet. Men nu är det festat och vi klarade det och hade till och med roligt hela vägen, eller nästan hela vägen i alla fall.

En födelsedagskram av lillasyster

På väg på dagis med ny rock och ryggsäck. Och ett paket med pepparkakor att bjuda på.

I påsarna barnen fångade på svirvelspö fanns bland annat dessa härliga mustascher.

Popcorn var det bästa på Alfons kalas, tyckte Erika.

Det var mer än ett paket som innehöll legoklossar när 4-åringen firades. Nu är det roligt när det finns klossar till vilket bygge som helst.