Den här påsken var lite annorlunda än vanligt för mig. Jag hade inte egentligen planerat det men började en liten godisstrejk i början av veckan. Jag brukar ibland måsta påminna mig om att jag inte behöver godis hela tiden. Jag glömmer det lätt och tror att jag behöver det hela tiden. Alla dagar. Efter varje måltid. Något smått att ha med till en morgontur. Speciellt till en kvällstur behöver man något. Något till kaffe, något till efterrätt, något till kvällsmål. Egentligen finns det ingen situation som inte blir bättre av lite godis eller annat gott.
Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.
Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor.
Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.
Oftast brukar den här påminnelsestrejken vara ganska smärtsam. Det brukar ta ca 2 veckor innan jag vänjer mig vid att vara utan, och då brukar jag inte ha godsaksstopp utan bara godisstopp dvs, efterrätter och bakverk är helt ok bara de inte är direkta godisersättare. Men den här gången har det varit underligt lätt. Jag brukar alltid gå omkring och lida och aktivt låta bli. Jag brukar räkna dagarna tills jag får äta igen (jag brukar bestämma en viss tid som strejken skall pågå) och ibland till och med köpa något i förvar så att jag säkert har det sen när det igen är tillåtet. Lite kontraproduktivt, jag vet.
Så den här påsken har jag inte sugit i mig ett enda påskägg, en enda påskgodis, ingen choklad och inget annat sånt. Däremot har jag njutit extra mycket av en portion memma då och då och sen det allra bästa, hemlagad pasha. Och med hemlagad menar jag lagad hemma hos mig. När jag var liten brukade min farmor Bobe alltid servera sin pasha till påsken, och jag var en stor fan. Men i år plockade jag fram hennes traditionella recept och lagade en stor sats att dela med mig av åt systrar, mamma och mormor.
Det finns bara ett problem med att laga pasha. Enligt Bobes recept ingår det 8 äggulor i en sats pasha. Och eftersom jag hatar att slänga mat, så började jag fundera på vad jag kunde använda äggvitorna till. Äggvitor betyder maräng och frysen är full med bär från förra sommaren och svaret blev ganska snabbt marängpaj. Sura vinbär kombinerad med smörig deg och fluffig maräng. Tur att tungan inte åkte med. För något gott ville vi ju ha medan vi väntade på pashan att rinna av. Lördagens bridgegäster tackade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar